Alex i Kina

Till att börja med kan jag stolt berätta att dokumentärfilmen vi har spelat in är en samproduktion mellan flera olika europeiska tv-kanaler . Dokumentären kommer att sändas på BBC, någon fransk kanal, RTL och amerikanska History Channel. Regissören trodde att den kommer att sändas strax före OS i Beijing. Lite seriösare än vad jag hade förväntat mig.

Den första dagen började med en otroligt kinesisk frukost bestående av lite blandat äckel. Efter det tog en buss oss till en gata som såg ut som man tänka sig att en gata i Beijing vid förra sekelskiftet skulle att ha sett ut. Efter ett ombytet till amerikanska, brittiska och tyska uniformer var det dags att marschera uppför gatan. Då jag var den enda med den lite militär erfarenhet och officersuniform kände jag mig manad att styra upp lite ordning, jag var ju trots allt bäst på att marschera i min högvaktsstyrka. Det visade sig vara lättare sagt än gjort då de kinesiska extras som var med helt saknade minsta tillstymmelse till taktkänsla.
I och med att jag var den enda i officersuniform blev det min uppgift att marschera fram styrkan och ge ordern:
- Legt an… FEUR!
när det var dags att slakta civila kineser.
Efter att vi var klara med dagens jobb åkte Clay (rumskompisen från Texas) och jag in till Hengdian. Vi blev skapligt besvikna när det visade sig att staden i själva verket var en förvuxen byhåla med noll uteliv.

Den andra dagen var det barrikader av sandsäckar som mötte oss när vi hoppade av bussen på den nya inspelningsplatsen. Efter en dag med regn, mycket väntan och lite skjutande trillade jag dödstrött i säng innan tio och somnade som ett litet barn.

Den tredje dagen var det dags för ett nationalitetsbyte, från tysk till britt. Även denna dagen spenderades bakom sandsäckar med knallskott smällande tätt ovanför huvudet. Rätt tufft, men vid en av tagningarna kom jag lite väl nära smällaren och blev lomhörd resten av dagen.
Efter jobbet gick hela gänget ut och åt på en “amerikansk restaurang”. Maten var dock under all kritik och trots att jag var trött på kinesmaten tyckte jag att maten var oätlig.

På morgonen den fjärde dagen började vädret på allvar att ordna upp sig. Strålande solsken mötte oss på den falska kyrkogården som skulle bli dagens inspelningsplats.
Efter ett antal tagningar av en begravningsscen bar det av till ett annat ställe, denna gång ett barrikaderat hus. Huset skulle föreställa den brittiska ambassaden och scenerna vi gjorde där var främst scener där sårade transporterades in i huset. Oturligt nog fick jag bära bår i den första scenen och när regissören inför den andra scenen ansåg att det var för lite extras kom jag med det brillianta förslaget att det bara behövdes två personer till att bära en bår. Självklart blev jag en av de två personerna och fick slita som ett djur med att släpa på den övervikta skådespelaren som simulerade sårad.

Dag fem inleddes med en scen där en häst med vagn skulle klämmas in genom en smal grind in till ambassaden. När det var dags “action” stod jag och en annan och vaktade grinden. Kinesen som styrde hästen tog en för snäv sväng och körde över sandsäckarna där vi stog varpå vi fick kasta oss bakåt för att inte bli överkörda av kärrans hjul. Turligt nog hann vi båda två få undan fötterna från hjulen, men när hjulet rullade ner från sandsäcken landade hjulaxeln på mitt lår. Efter en lång rad av svenska svordomar framgick det att jag var skadad, varpå hela produktion stannade upp och började titta på min klagodans. Jag insåg direkt att det inte var något allvarligt, men när jag drog ner byxorna och kollade såg det lite värre ut än vad det kändes.
När jag vaknade på morgonen hade jag inte kunnat föreställa mig att tjugo personer skulle stå i en halvcirkel runt omkring och titta på mig när jag hade byxorna nerdragna.
Den ansvarige för produktionen beslutade sig för att skicka mig till sjukhuset för en närmare titt och trots mina klagomål blev det så.
Väl på sjukhuset insåg jag att jag verkligen var i Kina. Det kändes som om jag hade åkt i en tidsmaskin bakåt i tiden istället för en buss.
I det första undersökningsrummet där en läkare tvättade mitt sår var det fullt av torkat blod på patientbritsen. Detta fick mig att ytterliggare bli orolig för den stelkrampsspruta han sa att jag skulle få. Återanvänder de sprutor? Är det värt att riskera att åka på någon sjukdom för ett litet köttsår?
Sköterskan som gav mig sprutan gjorde klart för mig att det inte fanns en möjlighet att få den i armen, vilket gjorde kinesiskan som följde med som tolk full av skratt och nyfikenhet. I rummet där jag fick smaka på sprutan fanns en liten pall där det var tänkt att man skulle sitta medans sköterskan arbetade i de bakre regionerna. Det som gjorde det ännu roligare var att det fanns ett fönster som vette in mot väntrummet i perfekt höjd för huvudet så alla kunde nog se mitt ansiktsuttrycket när det blev dags för nålsticket.

Den sista dagen fick vi sovmorgon, men då jag hade gått upp tidigt varje morgon kunde jag inte sova länge utan tog istället en promenad i området runt vårt hotell innan jobbet.
Jag var bara med i en enda scen under hela dagen och som grannar till vår inspelningsplats hade vi en skalenlig kopia av Den Förbjudna Staden. Några andra grabbar och jag behöll uniformerna på och sprang runt och hade kul där efter att vi var klara med jobbet. Det var en minst sagt en surrealistisk känsla att vara i princip ensam i Den Förbjudna Staden.

Dagens kinesiska lektion:
Stelkramp
pòshāngfēng
破伤风