Alex i Kina

Flygresan från Shanghai till Kunming gick utan problem.

Framme i 昆明 (Kunming) tog jag en taxi till busstationen. På den helt galet myllrande stationen köpte jag en biljett till bussen mellan 昆明 och 香格里拉 (Shangri-la). Efter att ha dödat några timmar genom att promenera runt och köpa (några piller som jag tror var) åksjukepiller var det dags för att borda bussen som skulle ta mig norrut.
Till min förvåning hade bussen inga säten utan istället små britsar. Jag insåg att det skulle bli en lång natt då britsarna var gjorda för folk under en och femtio meter. Bussen stank av fotsvett, den doften försvann dock snabbt när halva bussen började röka. Att kycklingar lastades på bussen gjorde inte känslan av att vara lite fel ute mindre. Under natten önskade jag för första gången i mitt liv att jag var amputerad vid knäna.

På den efterföljande morgonen stannade bussen i 香格里拉. Trött och stel köpte jag en biljett till 德钦 (Deqin). Då det var kallare än väntat beslutade jag mig för att köpa en varm jacka. Tråkigt nog hade alla affärer inte öppnat än så jag fick nöja mig med en rätt ful ursäkt till vinterjacka.

Resan till 德钦 gick långsamt. Bussen körde på serpentinvägar och var aldrig längre än tre meter från ett stup på flera hundra meter. Jag må vara en fegis, men den resan tar nog hårt på de flestas nerver.

Framme i 德钦 hade jag inget hotell och började genast leta. Efter en liten promenad hittade jag 梅丽酒店 (Meili Hotell). Hotellet kostade åttio kuai natten och verkade (om än lite slitet) helt okej.

Seg av den långa resan beslutade jag mig för att slappa resten av dagen. Som tur var fick hotellet in CCTV5 (kinesiska statstelevisionens sportkanal) och där de visade matcher från NBA.

Pigg och sugen på äventyr vaknade jag upp på mitt hotell. Anledningen till att jag begett mig hela vägen upp till 德钦 var för att kolla in 梅丽雪山 (Meili snöberg). Efter att ha frågat runt lite i byn fick jag reda på att det smidigaste sättet att ta sig till berget var att hyra en taxi.

Efter en taxiresa på en och en halv timme på hala och dimmiga bergsvägar var jag nöjd med att vara i ett stycke när jag anlände vid bergets fot.

Man kunde antingen knalla upp för berget eller också kunde man hyra en häst. Jag insåg att jag förmodligen skulle få trekka tillräckligt mycket under dagen så jag hyrde en häst. Hästen verkade inte gilla att släpa på mig och tog varje tillfälle i akt att slöa. Min guide gav mig en gammal elkabel att “uppmuntra” hästen med. Då jag hade fullt upp med mig att hålla mig kvar på hästen och inte direkt kunde njuta av naturen beslutade jag mig för att dumpa eländet vid första bästa tillfälle.

En bit upp på berget stannade guiden och sa att hästen inte kunde ta mig högre och att jag nu själv skulle få gå. Jag tackade för mig och promenerade i rask takt framåt och uppåt. Det tog inte lång tid innan jag började flåsa som en gammal tant. Jag förstod ingeting och undrade hur jag kunde att ha tappat så mycket av min kondition på ett par dagar. Efter ett tag föll det in att jag nog var på rätt hög höjd och att det nog var därför jag var förstörd efter ett hundratal meter.

Vädret var riktigt kasst och jag funderade på att man borde döpa om berget från 梅里雪山 (Meili snöberg) till 梅丽雨山 (Meili regnberg).
Ytterliggare några hundra höjdmeter till låg det en glaciär. Det gick hela tiden små laviner av snöblock som mullrade över hela berget.

När jag tröttnat på att försöka fotografera laviner traskade jag vidare till 莲花寺 (Lotusblommans tempel). Där råkade jag väcka någon rätt sliten buddistmunk som inte alls verkade nöjd över att jag ville se insidan av hans tempel.

Promenaden ner för berget gick snabbt och var mycket behaglig då solen tittade fram. Taxiresan hem var åter en mardröm. Den här gången fick vi förutom att stanna för kor på vägen stanna för ett ras. När de flesta stora stenar hade trillat ner krypkörde chauffören förbi raset.

Väl framme i 德钦 snubblade jag dödstrött runt och letade efter mat. Då jag inte är något större fan av buffel blev det till att beställa toufu och ris.

På den följande morgonen var jag måttligt trött på hålan 德钦 och bestämde mig för att röra mig tillbaka mot civilisationen.
Om bussresan norrut var läskig skrämde tillbakaresan livet ur mig. Vid ett tillfälle när vi fick möte i en kurva, (för att inte frontalkrocka) slängde sig busschauffören sig på bromsarna. Vad händer när man tvärnitar med en gammal sliten buss på en slaskig väg? Jo, bromsarna låser sig och bussen får sladd. Under sekunden bussen utan kontroll sladdade ut mot stupet på tre till fyra hundra meter hann jag inte tänka något mer än att jag nog borde hålla i mig i sätet framför. Som tur var stannade bussen mindre än en meter från en säker död för alla inblandade.
Efter den incidenten blev det lite svårt att njuta av den underbara utsikten.

Tillbaka i 香格里拉 köpte jag en biljett till samma sorts nattbuss som jag hade åkt dit med bara några dagar tidigare. Den här gången hade jag oturen att hamna längst bak (och följdaktligen bredvid medresenärer) i bussen. Resan var en tolv timmars lång kamp av att försöka uppfostra min granne i att det inte är okej att varken snarka, luta sig mot andra eller att ta för mycket plats.

Inte ett dugg utvilad anlände jag vid femtiden på morgonen i 昆明 och började direkt att leta efter ett hotell. På det femte försöket hittade jag ett prisvärt och fräscht hotell och kunde äntligen få några timmars sömn.

Resten dagen spenderades till fots.
Efter tips från Hanna besökte jag TCG Nordica. Tyvärr blev jag inte speciellt imponerade av det svensk-kinesiska kulturutbytet.

Tillbaka i Shanghai hade elbolaget strypt strömmen då jag (ignorerat eller) glömt att betala räkningen. En mörk lägenhet är inte precis välkomnandet man vill ha efter en knapp vecka i obygden.

Dagens kinesiska lektion:
El
diàn
电