Alex i Kina

Idag berättade en av mina lärare om hur det var under tiden då hon växte upp och hade med sig ett par ransoneringskort till lektionen.

Mellan åren 1953 och 1993 var man i Kina varje gång man handlade något förutom att ha tillräckligt med pengar tvungen att använda ransoneringskort och identifikationshandlingar. I de fyrtio år som systemet var i bruk behövde man speciella kuponger för att köpa olika varor. Myndigheterna hade räknat ut hur mycket varje arbetare/student/pensionär behövde äta varje månad och gjort upp ett ransoneringssystem efter detta. Kvinnor och män fick olika mycket av olika saker. Det var inte bara mat som systemet omfattade, tappade din skjorta en knapp var du tvungen att ha rätt kuponger för att köpa nål och tråd. Ransoneringskorten var lokala, så det gick till exempel inte att köpa varor i Beijing med ransoneringskort från Shanghai.

Min lärare berättade det fanns sätt att gå runt systemet, bland annat berättade hon att hon brukade byta sina cigarettkuponger mot ägg med bönder.
Hon berättade även en annan historia om en person som en gång stod före henne i en kö och frågade affärsbiträdet om han behövde använda kuponger. Då personen inte var utlänning och dessutom pratade shanghainesiska tyckte hon att det var jättekonstigt att han frågade då det var självklart för alla kineser att de behövde använda kuponger. När hon såg att det var en skådespelare känd från tv som försökte spela på sitt kändisskap gav hon honom sina kuponger och berättade om att hon hade träffat på kändisen för sina kompisar.

Sverige hade ett liknande system under de båda världskrigen då livsmedlen inte räckte till. Även motbokssystemet under förbudstiden mot alkolhol hade likheter.

Dagens kinesiska lektion:
Ransoneringskort
piàozhèng
票证