Alex i Kina

Efter en lång, men smidig flygresa landade jag i Kashgar och tog en taxi till mitt hotell. När jag var incheckad och klar bar det av ut på kvällspromenad. Det första som slog mig var den enorma mängden militärer och poliser som patrullerade gatorna. Poliser kravallutrustning strök omkring i klungor om tjugo och lastbilar med militärer följande av bilar som sände ut propaganda på högsta volym möttes man av var femte minut på gatan. De flesta soldaterna såg inte ut att vara över arton år.

Dag två bar det av ut på upptäcktsfärd. Jag turistade runt på bästa vis och kollade många av stadens “sevärdheter”. Gamla stan som tydligen snart ska rivas av kinesiska myndigheter såg ut som en hög med grus och jag skulle verkligen inte gråta om de jämnade den med marken. Spara en liten del kanske hade varit en bra idé, men att människor vill bo i grushyddor är för mig helt oförståeligt.

Under kvällen satt jag och drack några kalla Xinjiang-öl och läste en god bok. Innan jag hade slöade ner mig helt snackade jag med några tjejer som bodde i Hongkong och bokade upp en utflykt tillsammans med dem för den kommande dagen.

Tidigt nästa morgon plockade en taxichaufför oss vid hotellet för transport till Shipton’s Arch.
Resan dit var skumpig och stundtals tvivlade jag på att Santanan skulle klara av terrängen. Inte nog med att terrängen var svår – kineserna hade satt upp vägspärrar med beväpnade militärer. Vid vägspärrarna var vi tvungna att visa upp pass och vår chaufför som var etnisk Uigur var tvungen att visa sitt ID-kort och skriva vad vi skulle göra.
Militärerna var återigen småpojkar som tydligen inte fått lära sig att man pekar på folk med sina ladda automatvapen.

Naturen var storslagen och då vi trivdes med varandra bokade tjejerna och jag upp ytterliggare en tur tillsammans för den följande dagen.

Morgonen efter mötte vi åter upp vår chaufför för transport till öknen.

På vägen ut från staden var det åter en massa vägspärrar och kontroller. Efter att vi kört i ett par timmar kom vi till avfarten mot öknen och där var det ytterliggare en check point. Där tog det stopp när de sa att 旅游车不能进去, jobbigt tyckte vi, men chauffören förklarade att det inte var hela världen då han visste en alternativ väg in. Kör i vind, sa vi.
När vi kommit en god väg på den alternativa rutten tog det stopp även där. Polisen som stoppade oss bad oss ringa hans chef när vi lackade över att vi inte fick någon vettig anledning varför vi inte fick passera. Jag ringde och snackade med någon som förklarade att det inte skulle vara 方便 (bekvämt) för oss att resa dit då det inte var något folk där nu. Jag kontrade med att säga att vi hade med oss vatten och mat för tiden vi skulle vara där och att vi inte var bekymrade över att det skulle bli “obekvämt”. Han svarade att att vi i alla fall inte fick komma in i öknen. Jag lackade.

På väg tillbaka in till Kashgar var det två check points bara för att ta sig in i staden. Anledningen till den stora polisinsatsen, förklarade chauffören, att det var fredag – den viktigaste dagen i veckan för muslimer.

Nästan inne i staden fick chauffören ett telefonsamtal från en kompis som berättade att det hände saker vid moskén. Vi sa åt honom att köra oss dit illa kvickt. När vi väl kom dit höll militären på att montera ner metalldetektorerna från ingången till moskén och allt folket hade gått hem.

Framme vid hotellet träffade jag en kompis till min israeliske kompis som jag även spelat poker med i Shanghai och hans vänner. Vi bestämde att jag skulle möta upp dem vid deras vandrarhem för att sedan äta middag tillsammans.

Deras hostel var fint och middagen som bestod av kebabspett och bröd smakade ljuvligt efter den långa dagen.

På vägen hem från kompisarnas vandrarhem gick jag förbi Id Kah Mosque och knäppte av några bilder på moskén med solen i bakgrunden och militärerna i förgrunden. Soldaterna gillade inte att jag uppmärksammade deras närvaro vid den för muslimer heliga moskén och skrek åt mig att stanna. Jag ska inte ljuga och säga att jag inte blev nervös när soldaterna tog mín kamera och bad mig följa med dem till ett ställe där det satt ett tjugotal militärer och poliser.
När de upptäckte att det inte var den första bilden jag tagit på dem blev de nervösa och kallade dit ett befäl. När han sett bilderna kallade han dit ytterliggare en högre chef. Under hela tiden stod jag och försökte få benen att sluta skaka (den bästa taktiken visade sig vara att lägga vikten på det ena benet). När jag frågade soldaterna varför jag inte fick ta bilder där svarade de att det var på grund av det var en 特殊情况 (speciell situation). Efter en stund anlände den höga chefen. Han bar civilkläder och körde ända fram med sin tjänstebil. Han bad mig att hoppa in och lite motvilligt gjorde jag det. Efter en kortare färd stoppade han ett stenkast från en av Kinas största Mao-statyer och började bläddra bland bilderna. Jag var aningen nervös då jag förutom bilderna hade många och långa videos på militärpatruller som de andra idioterna missat att se. Jag såg att han började leta efter knappen för att ta bort bilder och kände mig tvungen att visa hur man tar bort bilder en åt gången då han var på väg att ta bort alla mina bilder. Det var ett par långa minuter det tog att ta bort bilderna han lyckades se på min bildskärm (han missade många) och sen fick jag gå.
Väl tillbaka vid hotellet var det bara till att försöka lugna nerverna med några kalla öl och ladda om för morgondagens äventyr.

Dagen efter incidenten bar det av mot sjön Karakul tillsammans med kompisarna från vandrarhemmet. Resan tog lång tid då vi fick vänta på att de rensade upp vägen efter två kraschar. Som tur var det väntan värt.

Efter dagen var jag ganska trött på militärer och vägspärrar och började fundera över fortsättningen på min resa. Staffan påminde mig om att det skulle bli solförmörkelse i Kina och jag inte fick missa den. Då internet fortfarande var blockerat i hela Xinjiang av den kinesiska regeringen fick Staffan googla upp att solförmörkelsen skulle synas bra i Chengdu.

Dagen efter var det söndag. Dagen för den största och mest kända söndagsmarknaden i hela Xinjiang och jag och en av Hongkong-tjejerna drog dit.
Inte helt oväntat var området för marknaden helt nedlusat med militärer och poliser. Längs en av gatorna var det så många att de var fler än försäljarna. Inte kul med andra ord. Jag beslutade mig för att fly fältet och lämna Xinjiang snarast möjligt.

Snarast möjligt visade sig vara ett tåg som gick några timmar senare.

På tåget från Kashgar till Urumuqi hängde jag med tre amerikaner från Georgia. De var alla tre krigsveteraner och två hade tjänstgjort i Irak. De var verkligen arktypen av amerikaner. På fritiden tyckte de om att dra till skjutbanan och skjuta Uzis och annars studerade bibeln. Trots att deras värderingar låg mil från mina spelade vi ett par trevliga omgångar Spades och önskade varande lycka till framme i Urumuqi.
Från tågstationen tog jag buss till flygplatsen och köpte en biljett till Chengdu på första bästa flyg.

Väl framme i Chengdu var det natt och jag bokade upp ett hostel från flygplatsen och tog en taxi dit.
Första dagen spenderades scoutande och planerande inför solförmörkelsen.

Tråkigt nog var det mulet och regn i luften när solförmörkelsen passerade Chengdu. Jag lyckades att få en bild av den.

Vädret förutspåddes att bli regnigt även de kommande dagarna så jag packade mitt pick och pack och hoppade på tåget söderut.

Att Nanning blev nästa stopp på resan berodde mest på att det ligger nära till mycket.

Från Nanning bar det av ner till kusten och Beihai. Framme i Beihai hade jag utvecklat en hög feber och jag tog min tillflykt till ett hotellrum med luftkonditionering.
Efter en svettig natt vaknade jag på morgonen och kände mig aningen bättre. Det dåliga vädret hade följt efter mig och i kombination med febern beslutade jag mig för att korta ner resan.
Tiden i Beihai spenderas promenerande omkring och på Beihai Aquarium (som för övrigt var helt värdelöst).

Nästa stopp på resan blev Guilin som ligger när superturistresemålet Yangshuo. I Guilin sov jag en natt för att sedan röra mig mot Yangshuo där jag hyrde en cykel.

Efter en dag i Yangshuo hoppade jag på tåget tillbaka till Shanghai.

Under fjorton dagar på resande fot hann jag med 6500+ miles i resväg.